Min bror Lennart hade hittat en cykel. En röd, lite rostig och med punka. Vi hade lämnat in den till cykelreparatören Tolleman för lagning.

Jag kom inte ihåg vad ”kalaset” kostade men jag har en minnesbild av kvittot som mamma skrev på. Två papper i ett block med karbonpapper mellan. Nu stod cykeln framför oss hos cykelhandlaren. Nya däck. En grön liten lapp satt på styret. Det stod säkert; Borg, Midgårdsvägen 21, nya däck till våren.

För det var till våren man tar fram sina cyklar. Och det var till våren jag skulle få min cykel. På hösten, gjorde Lennart sitt fynd nere i grusgropen. En röd rostig cykel med punka. Efter min bror hade hittat den så gick han över till polistationen med cykeln. Den måste stå där ifall att någon kom och gjorde anspråk på den.

Nu var det vår och cykeln hade klarat av ianspråkstagandet och repatören hade gjort sitt. Jag höll cykeln lite ifrån mig. En brun sadel. En pakethållare. Ett grönt och ett rött handag. Det var väl för att komma ihåg höger och vänster kan jag tänka.

Jag kommer inte ihåg hur färden gick över gården. Inte hur jag startade och vilka vägar jag tog. Men jag kom ihåg hur det slutade. Styret satt en anigs snett. När jag skulle svänga förbi en buske så svängde jag för lite och hamnade rakt in i busken. Som många andra buskar på gården så var denna en buske försedd med taggar. Långa stickiga taggar. Jag satt fast med cykeln i busken rakt under vårt fönster.

Mamma måste ha stått och bevakat min cykeltur. Hon måste ha följt min vingliga tur. För i samma sekund som jag hamnade i busken kom hon rusande och hjälpte mig loss. Det stack på armar och på ben. Säkert så torkade hon mina tårar och tröstade mig innan allt var över.

Min röda cykel var fin. Den stod i källaren och varje morgon så tog jag upp den uppför rampen och ut i ljuset. En ny dag på cykeln. En ny dag av upptäcksärder.

 /Typografborg