Lussefika med politik

Grabbarna grus träffas igen. Thomas, Ove och Gunnar. På ett fik/bageri mitt i Handen, mitt i Sverige. Kul att Thomas kunde komma. Efter en stund kom två av Oves döttrar Klara och Elin till fiket. Här skulle drickas Pago och avnjutas medhavd lussebulle.

Thomas berättar hur kan nästan vart utlokaliserad till Gotland. Vi funderar tillsammans över viktigta beslut. Hur går det till när man beslutar om att ett statligt verk ska flyttas ” några pampar sitter och groggar på en verenda och kommer på världens bästa idè” – kan det vara så? – troligen går det till så ibland.

Thomas berättar att hans farfar, skomakare Skog, hade ett verkstad på Källvägen innan han kom till Midgårdsvägen. Det var nyheter för mig. Vi pratar skridsko åkning. Om att jag inte kunde åka – jag åkte på lädret, dvs. jag vek fötterna utåt och hasade mig fram. Jag tyckte om att ligga på rygg och kika upp mot en stjärnklar himmel och låta hjälmen skapa knakljud när man rörde på huvudet ochh jälmen mot isen.

Min pappa Rune – hur han såg ut, var främmande för Thomas. Vi konstaterade att han jobbade för mycket gick till jobbet tidigt och kom hem på kvällskvisten. Det fanns ingen chans att några ungar skulle kunna ha en bild av honom.

Vallaskolan i Handen kan det vara 1970 eller 1971. Magister Håkan Davidsson står borta vid svarven jag tycke rdet ser ut som Urban och Lasse är med. Rchard håller i ett flygplan. Benke står mitt i bild och kikar ner på en planka.

Innan jag kom till Bageri Malmen denna dag var jag förbi bibblan.

På avdelningen för hembyggd så satt jag och bläddrade i några bäcker. I en av böckerna ”En skola i vart socken” av Olle flodby ( rektor, skoledare och lärare, amatörskådespelare) så hittaade jag en bild och Vallaskolan. Bilden är från en slöjdlektion.

Jag tycker att kläderna på grabbarna ser bekanta ut. När jag kikar närmare känner jag igen hela bunten med grabbar. Det är min klass. Benke, Richard, Leffe, Urban och Lasse och magister Håkan Davidsson. Kul.

/ Typografborg

 

Fika och snack ger perspektiv

I går lördag den 6 december fikades det på Bageri Malmen. Ove och Gunnar satt och språkades vid och denna gång vart det mindre om tiden då och mera av tiden nu.

Idag fyller Ove 50 år, jo det är sant – det stod i Haningebladet årgång 1959 januarinummret att det hade fötts en son och föräldrar var Intrumentmakare Thure och H.H ( Hans hustru) Sonja. Så nu 50 år senare är det Ove som fyller 50 – grattis.

Vi pratade mycket om vad folk. Vad gör folk nuförtiden. Hur har dom utvecklats från vilka dom var då, till vilka dom är nu. Hur kommer det sig att man utvecklas åt vitt skilda håll. Är det arv eller miljö? Den ständiga frågan.

Vi pratade också om ett möjligt projekt. Ett musikcafe. En estrad där människor som har gjort musik får uppträda och där man kan fika och umgås, prata, läsa.

Mer om detta vid senare tillfälle. Jag hittade en sådan bra bild på den blog – Ann Marie Köringsblog bilden beskriver så bra känslan av detta fikaprojekt. Jag hoppas det är okey om jag lånar din bild Ann Marie?!…

Mera av känslan som jag känner det inför detta projekt på denna länk.

Hoppas att nästa lördag den 13 december, på att få se mera ”Midgårdsvägsungar” som Yvonne brukar uttrycka det.

/ Gunnar

 

Inspektion av gården

Idag har Ove och jag fikat och språkats vid. Det var många minnen fast även dagsaktuella saker som vi pratade om. Efter kaffe var urdrucket och röda mazariner – dvs. en vanlig mazarin men med hallonsylt, var uppätna gick vi ut till gården.

På väg upp träffade Ove en bekant. En kille som hade ägt bageriet förut och nu bodde i nummer 17 på Midgårdsvägen. Ove lånade en nyckel så att vi kunde gå ner i källaren. För alla som har upplevt den långa, spännande och ibland lite farliga källaren, som Ove och jag, förstår att de var kul att återse alla utrymmen.

Att springa genom källaren när man var sju år – att höra det tickande ljudet av timern, hålla koll på vad alla ljusknappar satt… Men hjärtat i halsgropen nå sin port och upp i tryggheten och ljuset.. det pratade vi om i dag.

Nästa Lördag så hoppas vi att flera samlas på Bageri Malmen, fika och prata minnen.

/ Gunnar

 

Fika på Bageri Malmen 8 november kl. 13.00

 

När in pappa Rune klättrade på taket

Tre våningar upp. Vad kan det vara i höjd? få se nu… varje våning är väl minst tre meter. Så en 10 meter är det minst. Jag hade vart till leksaksaffären och köpt en leksaksgubbe. Denna lilla gubbe hade fallskärm.

Man knycklade ihop fallskärmen och kastade ut gubben. Skärmen vecklade ut sig och gubben seglade ner till marken.

Jag gick upp en våning – öppnade föntret på 1,5 plan i porten och kaste ut gubben. Återigen så seglade den ut och ner mot marken. Nu gick jag upp till vår lägenhet på tre trappor. Hemma var det mycket pågång. Vi var fyra barn plus morsan och farsan i en tvåa. Farsan fick se min lilla gubbe och ville testa att skicka ut den från köksfönstret.

Sagt och gjort. Upp med fönstret. Pappa tar bort gardinen som kommer i vägen för fönstret. Och så hivar han iväg gubben med fallskärmen. Men oj, den sjunker inte sakta neråt! Den följer med en vind och stiger till väders. Upp och över taket. Min gubbe är borta. Faan säger pappa. Var tog den lilla gubben…. vägen?

Pappa – jag tror att den fastnade på taket – säger jag. Vi måste få ner den! Säger pappa.

Sagt och gjort. Pappa, som inte är helt nykter, tar trapporna upp till vinden. Klättrar upp i takluckan. Glider nedför tegelpannorna ner mot hängrännan där gubben fastnat.

Okey – har ni bilden klar för er? – pappa Rune, inte helt nykter, klängades på taket för att ”rädda” en liten platsgubbe. Han kommer fram till gubben – lossar den från platsen där den fastnat och kastar den över kanten.

Gubben seglar ner över gården. Den flyger långt. Till slut så landar den borta vid sandlådan. Jag som tittat på min pappa nedifrån gården följer gubben med blicken. Jag tar upp den och kikar upp mot taket. Pappa är borta. Han har klättrat upp till takluckan. Tagit sig ned till lägenheten.

Undrar nu idag hur han kände sig. De var inte långt från att 4-barns pappan hade seglat samma väg som gubben. Men han hade nog inte seglat. Bara störtdykt – rakt ner. Rakt ner i asfalten.

Tur eller skicklighet..? Vet inte. Men så här i efterhand så tänker jag att det var helt galet.

/ Gunnar

 

Fika på Malmen lördag 1 november kl. 13.00 – OBS Nytt datum

Kom och fika, träffas och berätta. Tanken är att starta upp detta med Midgårdsväg bloggen och få till ett mera aktivt skrivande. / Gunnar

 

Min första flickvän hette Eva

Året var 1968. Hela europa brann. Jag vart kär.

Eva bodde på Parkvägen. Jag på Midgårdsvägen. Evas mamma hade hög frisyr. Mycket spray. Mycket parfym. Hon rökte och skrattade högt.

Eva och jag höll varandra i handen och gick. Vi gick fram och tillbaka mellan Parkvägen och Midgårdsvägen. Jag minns också att vi var mycket nere i källaren på Midgårdsvägen. En av sakerna som var så bra med källaren var att den sträckte sig under hela huset. Man kunde promenera långt och länge.

En dag, efter att just hållt i till i källaren, tog vi steget upp och tog gården i besittning. Vi höll varandra i handen och gick på gården. Oj. Mina ”kompisar” hade synpunkter på detta. Vi var ju bara tio år.

Det slutade att vi gick upp i min port – 21an. vi öppnade ett fönster och kikade ut. Då hör jag någon ropa ”titta, där är snoris ( jag) och vindis ( eva). Jo jag var ofta snorig när jag var liten. Och visst Eva hade en viss vindögdhet. Men inte så att man hade rätt att basunera ut detta fenomen över hela gården.

Numera är jag nästan aldrig sjuk, än mindre snorig. Om Eva fortfarande är vindögd det vet jag inte. Hon är säkert vacker. Lika vacker som alla andra 50-åriga kvinnor är.

 

Misse Måns är död

Katter. Stora katter. Lurviga katter. Katter med tovig päls. På gården fanns det mycket katter. Stora hankatter som slogs. De gick med ena örat hängande efter ett slagsmål. Så här efteråt så kommer jag inte ihåg nån på vår gård som hade en katt. Var bodde alla katter? Var det vildkatter?

Hur som helst så var vi vana att det sprang katter och jamade, skrek och klöstes. En sommar så var det många barn som fäste sig vid speciell katt. En halvstor unge. Svart och vit. Med vita tassar. Den var där när vi kom ut på morgonen och var kvar när vi gick in om kvällen. Men den måste väl ha bott nånstans?

Hur som helst. Sommaren fortskred. Vi badade i Rudan och vi lekte burken. En dag så hörde jag rop ”Misse Måns är död” Oj – vad hade hänt? Det var Thomas som hade ropat. Nu skyndande vi oss efter Thomas till baksidan av huset. Där låg Misse Måns. Påkörd av en bil. Ögonen var vidöppna. Tungan lite utanför munnen. Livet hade flytt vår Misse. Vi samlades runt katten. Jag tro vi vi snyftade lite – men jag minns inte riktigt. Så var gården en katt fattigare och gårdens ungar hade upplevt hur livet för en kattunge kunde var flyktigt. Jag tror inte nån tänkte ”det kunde vara jag som vart överkörd” – vi bara konstaterade att katten var död och vi skulle leka burken vidare.

 

Isen fryser inte den torkar…

Gårdskarl Nilsson hade stor inverkan på livet på gården.  Nilsson var gårdskarl tillmmans med Lunkan – Lundgren. Dessa båda vuxna män var förebilder för oss ungar. De var också de som satte upp gränser. De bestämde vad som var rätt eller fel. Och de fanns alltid på plats.

Var det vår och gården skulle sopas. Var det sommar och gräset skulle klippas. På vintern spolade Nilsson isen. Han hade ett märkligt uttryck Nilsson. Isen måste torka innan vi kunde åka på den efter spolning. Torka sa han. Inte frysa utan orka. Så vi småknattar sa också att isen måse torka. Märkligt. Men nu har alla småknattar blivit pappor och mammor och kan skilja på frysa och torka. Men i Nilsson värld så torkade isen och vi fick lov att åka på den.

Gården var skolan. Gården var vår hela värld. Fotboll och sandlåda. Burken och halli hallå. Gården lärde oss att leva med varandra. Efter maten så kutade man ut. Ständigt ut på gården. När kvällen kom och alla mammor ropade in sina ungar så frågade alla “va blir de för mat”? – men ingen mamma svarade. Bara “kom in och ät”.

Nu ser jag inga gårdskarlar längre. Vem spolar isen? Vem håller ordning på gården? Vilken sätter upp regler? Svaret är att ingen gör allt detta nödvändiga. Jo visst någon gång kommer en karl med gräsklippare och averkar gården på några timmar. Men barnen verkar inte vara med. Ingen betrakar nyfiket hantverket med att laga ett staket.

Gårdskarlarna har blivit serviceteam. Och barnen har blivit kunder. Huga huga.

 

Mina röda nästan nya cykel

Min bror Lennart hade hittat en cykel. En röd, lite rostig och med punka. Vi hade lämnat in den till cykelreparatören Tolleman för lagning.

Jag kom inte ihåg vad ”kalaset” kostade men jag har en minnesbild av kvittot som mamma skrev på. Två papper i ett block med karbonpapper mellan. Nu stod cykeln framför oss hos cykelhandlaren. Nya däck. En grön liten lapp satt på styret. Det stod säkert; Borg, Midgårdsvägen 21, nya däck till våren.

För det var till våren man tar fram sina cyklar. Och det var till våren jag skulle få min cykel. På hösten, gjorde Lennart sitt fynd nere i grusgropen. En röd rostig cykel med punka. Efter min bror hade hittat den så gick han över till polistationen med cykeln. Den måste stå där ifall att någon kom och gjorde anspråk på den.

Nu var det vår och cykeln hade klarat av ianspråkstagandet och repatören hade gjort sitt. Jag höll cykeln lite ifrån mig. En brun sadel. En pakethållare. Ett grönt och ett rött handag. Det var väl för att komma ihåg höger och vänster kan jag tänka.

Jag kommer inte ihåg hur färden gick över gården. Inte hur jag startade och vilka vägar jag tog. Men jag kom ihåg hur det slutade. Styret satt en anigs snett. När jag skulle svänga förbi en buske så svängde jag för lite och hamnade rakt in i busken. Som många andra buskar på gården så var denna en buske försedd med taggar. Långa stickiga taggar. Jag satt fast med cykeln i busken rakt under vårt fönster.

Mamma måste ha stått och bevakat min cykeltur. Hon måste ha följt min vingliga tur. För i samma sekund som jag hamnade i busken kom hon rusande och hjälpte mig loss. Det stack på armar och på ben. Säkert så torkade hon mina tårar och tröstade mig innan allt var över.

Min röda cykel var fin. Den stod i källaren och varje morgon så tog jag upp den uppför rampen och ut i ljuset. En ny dag på cykeln. En ny dag av upptäcksärder.

 /Typografborg