Solen väcker mig. Jag kikar upp och ser att brorsan fortfarande sover. Svänger benen över sängkanten. Reser mig upp och går fram till fönstret. Ute på gården är det tomt på ungar. Drar på mig shortsen. Tar tröjan över huvudet. Så där ja. Nu är jag redo att möta dagen.

Om man vill gunga på Midgårdsvägen gäller det att vara uppe tidigt. De fyra gungor som finns används flitigt. De är slitna. Kedjorna, som gungorna hänger i, är lena av alla barnhänder som hållit hårt i dom under alla gungäventyr.

Snabbt så springer jag ner för trapporna. Varje trappa i två till tre stora kliv. Jag håller i mig i ledstången och tar längre och längre kliv. Trappans svala golv känns skönt mot mina nakna fötter. Ner till porten. När jag slår upp porten så får jag solen rakt i ögonen. Asfalten är redan varm. Jag småskuttar upp mot gungställningen. Inga andra ungar i sikte. Jag är först och jag ska gunga.

Härligt. Jag hoppar upp på en av gungorna och börjar ta fart. Ut med benen, in med benen. Så där ja. Äntligen igång.

Efter en bra stunds gungande så är det dags att hoppa. Jag tar mig upp stående och håller balansen. Nu ökar jag farten och det är dags att hoppa. Ett och två så så… ett för mig jättehopp och jag landar i sanden. Jag sopar av mig sanden och tar mig upp på gungan igen. Det gäller att ha så mycket gungtid som möjligt innan gården fylls på av ungar. Innan gungtiden ska fördelas. Just nu. Nu jag är ensam. Jag och min gunga.

/ Typorafborg

På trappan utanför Folkets hus så kunde kön ringlas sig lång med förväntansfulla filmentuiaster.

 

Året kan ha varit 1964. Filmen kan ha varit Slaghöken. Stegen ner till till Fokets Hus gick med bestämda steg. Här skulle ses på film. Här skulle upplevas något stort. Min bror Lennart hade säkert fått förmaningar från både morsan och farsan -”håll reda på lillbrorsan nu” ”håll honom i handen hela vägen”.

Som jag minns det gick vi, över Runstensskolansskolgård, vidare Källvägen ner. Förbi trädgårdar. Med knarrande grus under våra skor. Det var söndag och vi skulle gå långt, så vi hade skor. När vi hade passerat Nynäsvägen ner mot Folkets Hus såg vi kön. Kön med likasinnade. Vi ökade takten så att vi skulle få bra platser inne på bion. Så långt fram så möjligt. Eller på balkongen. I kön på trappan så pratades det mycket om filmen. Nån hade en brorsa som hade sett den inne i stan för ”flera veckor sedan” och kunde handlingen mer eller mindre utantill.

Vi kommer fram till kassan och Lennart köper våra biljetter. I dörren in till biosalongen står Nils Listam, Folktes Hus föreståndare, och river biljetter. Halva biljetten kvar. Den skulell man ha och vissla med. Nu tar vi oss fram till de bästa platserna som vi kan hitta. Vi läger ifrån oss jackorna och styr stegen mot godiskön. I den lilla kiosken sitter farmor Nordberg (Kent, Tommy och Pias) och säljer godis. Två askar Viol och två Käck. Så får det bli.

Salen fylls på och ljuset släcks ner. Nu blir det reklamfilm. Halva nöjet. ”Ta en tulo”. SFs reklamfilms folk har verkligen oss smågrabbar i sitt våld. När reklamfilmen är slut så dras draperiet igen och vi väntar på huvudföreställningen. Det är nu det händer. Det är nu allas blickar är riktade mot mitten av duken, bakom draperiet. Det är nu detta slitage uppstår. För på mitten av draperiet är tyget något ljusare. Det är som en yta på ca en kvadratmeter som är lite sliten. Lite ljusare. Vi inbillar oss att det är av allt vårt stirrande. Alla stirrande blickar innan filmen ska börja. Av all denna energi så har draperiet slitis. Blivit ljusare.

Än idag har jag ingen bättre förklaring. Många småknoddars förväntningar innehåller mycket energi. Nog för att slita lite på ett draperi.

På vägen hem till Midgårdsvägen fäktas vi. Errolf Flynn gestaltas längs grusvägarna. Jag antar att lekarna de närmaste timmarna, dagarna, inspireras av denna film. Alla vill vara ombord på Slaghöken. Alla vill vara hjältar.

/ Typografborg

Stationsvägen från Norr, bild Haninge kommuns bildarkiv

När vi gick ner och badade så passerade vi järnvägen. På denna bild så ligger snön kvar i små högar men man kan känna våren i antågande.

Till höger i bilden, precis ovan järnvägsvagnen, så kan man skymta badhytterna. När jag ibland lyckades klättra upp på taket till dessa badhytter vart det svårt att ta sig ner. Man måste hasa sig på magen ner till kanten och hänga ut i luften och släppa ner sig. En del gånger så satt jag på taket och led mina kval. Det var så långt ner till marken. Så stunden på taket vart ofrivilligt lång.

Ibland när man pratar om matvanor så kom jag ihåg färdkosten vi fick med oss från morsan. Mariekex och saft. Hela dagen i solen. Bad och skoj. Mat; mariekex och saft. Men man överlevde. Ingen svalt ihjäl nere på stranden. Men våra magar knorrade säkert när vi tog oss över järnvägen, uppför den långa trätrappan, genom tunneln under Nynässvägen. När våra barfotafötter möter stanplattorna i centrum ( utecentrum) så upplever man dessa släta plattor som en befrielse. Man gick barfota. Man åt mariekex.

/ Typografborg

På lördag den 17 mars är det dags för fikaträff.

Från kl. 14.00 sitter jag på fiket. / Gunnar

 

Fler och fler hittar vägen till gamla Handen. Miljön på Malmen gör att folk känner sig hemma. Man vill känna sig hemma och trygg. Eller är det känsla av hemhörighet. Man vill finna en plats i tillvaron.

Är det rötter? Är det att finna en plats som man har vuxit upp på? Ibland kan man undra varför platsen som man har vuxit upp på har så stor betydelse. Är det att komma vidare, att bearbeta, gå tillbaka, är det att gå vidare genom att älta, vill inte alla göra upp med sitt förflutna inte växa fast i den?

Jag känner i alla fall att jag har ett behov av att känna samhörighet med mitt förflutna, platsen där jag växte upp. Men ibland så undrar jag vad jag vill finna, vad vill jag känna? Vill jag tillbaka till 1965, vill jag att tiden frös, att man är ute på gården och lekar med mina kompisar Ove och Thomas. Vad vill man jag egentligen? Om någon har svaret på detta så hör av er🙂

Nu på lördag den 9 oktober är det dags igen.

Visserligen är det kanelbullens dag den 4 oktober – men man får äta bullar på lördag oxå.

Kl. 13.00 bulle, kaffe, köttbulle macka, mazarin….mmm

En liten tävling så här på höstkanten.

1, Vilket år byggdes huset där Malmen ligger?

Putsad fasad

Hus med puts

2, Var det ICA eller Konsum som hade lokalen på 50-60-70 talet?

....... butik från 40-talet - nästan lika som frågas om.

3, Hur mycket kostar en bulle med fika på Malmen.

– alla svar in på kommentarer!🙂

– vinnaren får en negerboll.

Malmen har ju renoverats, känslan har återkommit. Känslan av ett riktigt fik. Nu tycker jag att det är dags att börja höstkura på lördagarna. Kom till fiket vid 13-tiden.

Vid något tillfälle när jag var och fikade på Malmen träffade jag två sköna typer som ville ta en bild på min VTX 1800. Den ena kille visade sig vara Kenny.

Fina bilder av Handen! Kenny Lex. Kolla in andra bilder av Kenny.