Gårdskarl Nilsson hade stor inverkan på livet på gården.  Nilsson var gårdskarl tillmmans med Lunkan – Lundgren. Dessa båda vuxna män var förebilder för oss ungar. De var också de som satte upp gränser. De bestämde vad som var rätt eller fel. Och de fanns alltid på plats.

Var det vår och gården skulle sopas. Var det sommar och gräset skulle klippas. På vintern spolade Nilsson isen. Han hade ett märkligt uttryck Nilsson. Isen måste torka innan vi kunde åka på den efter spolning. Torka sa han. Inte frysa utan orka. Så vi småknattar sa också att isen måse torka. Märkligt. Men nu har alla småknattar blivit pappor och mammor och kan skilja på frysa och torka. Men i Nilsson värld så torkade isen och vi fick lov att åka på den.

Gården var skolan. Gården var vår hela värld. Fotboll och sandlåda. Burken och halli hallå. Gården lärde oss att leva med varandra. Efter maten så kutade man ut. Ständigt ut på gården. När kvällen kom och alla mammor ropade in sina ungar så frågade alla “va blir de för mat”? – men ingen mamma svarade. Bara “kom in och ät”.

Nu ser jag inga gårdskarlar längre. Vem spolar isen? Vem håller ordning på gården? Vilken sätter upp regler? Svaret är att ingen gör allt detta nödvändiga. Jo visst någon gång kommer en karl med gräsklippare och averkar gården på några timmar. Men barnen verkar inte vara med. Ingen betrakar nyfiket hantverket med att laga ett staket.

Gårdskarlarna har blivit serviceteam. Och barnen har blivit kunder. Huga huga.

Advertisements