Katter. Stora katter. Lurviga katter. Katter med tovig päls. På gården fanns det mycket katter. Stora hankatter som slogs. De gick med ena örat hängande efter ett slagsmål. Så här efteråt så kommer jag inte ihåg nån på vår gård som hade en katt. Var bodde alla katter? Var det vildkatter?

Hur som helst så var vi vana att det sprang katter och jamade, skrek och klöstes. En sommar så var det många barn som fäste sig vid speciell katt. En halvstor unge. Svart och vit. Med vita tassar. Den var där när vi kom ut på morgonen och var kvar när vi gick in om kvällen. Men den måste väl ha bott nånstans?

Hur som helst. Sommaren fortskred. Vi badade i Rudan och vi lekte burken. En dag så hörde jag rop ”Misse Måns är död” Oj – vad hade hänt? Det var Thomas som hade ropat. Nu skyndande vi oss efter Thomas till baksidan av huset. Där låg Misse Måns. Påkörd av en bil. Ögonen var vidöppna. Tungan lite utanför munnen. Livet hade flytt vår Misse. Vi samlades runt katten. Jag tro vi vi snyftade lite – men jag minns inte riktigt. Så var gården en katt fattigare och gårdens ungar hade upplevt hur livet för en kattunge kunde var flyktigt. Jag tror inte nån tänkte ”det kunde vara jag som vart överkörd” – vi bara konstaterade att katten var död och vi skulle leka burken vidare.