Året var 1968. Hela europa brann. Jag vart kär.

Eva bodde på Parkvägen. Jag på Midgårdsvägen. Evas mamma hade hög frisyr. Mycket spray. Mycket parfym. Hon rökte och skrattade högt.

Eva och jag höll varandra i handen och gick. Vi gick fram och tillbaka mellan Parkvägen och Midgårdsvägen. Jag minns också att vi var mycket nere i källaren på Midgårdsvägen. En av sakerna som var så bra med källaren var att den sträckte sig under hela huset. Man kunde promenera långt och länge.

En dag, efter att just hållt i till i källaren, tog vi steget upp och tog gården i besittning. Vi höll varandra i handen och gick på gården. Oj. Mina ”kompisar” hade synpunkter på detta. Vi var ju bara tio år.

Det slutade att vi gick upp i min port – 21an. vi öppnade ett fönster och kikade ut. Då hör jag någon ropa ”titta, där är snoris ( jag) och vindis ( eva). Jo jag var ofta snorig när jag var liten. Och visst Eva hade en viss vindögdhet. Men inte så att man hade rätt att basunera ut detta fenomen över hela gården.

Numera är jag nästan aldrig sjuk, än mindre snorig. Om Eva fortfarande är vindögd det vet jag inte. Hon är säkert vacker. Lika vacker som alla andra 50-åriga kvinnor är.