På trappan utanför Folkets hus så kunde kön ringlas sig lång med förväntansfulla filmentuiaster.

 

Året kan ha varit 1964. Filmen kan ha varit Slaghöken. Stegen ner till till Fokets Hus gick med bestämda steg. Här skulle ses på film. Här skulle upplevas något stort. Min bror Lennart hade säkert fått förmaningar från både morsan och farsan -”håll reda på lillbrorsan nu” ”håll honom i handen hela vägen”.

Som jag minns det gick vi, över Runstensskolansskolgård, vidare Källvägen ner. Förbi trädgårdar. Med knarrande grus under våra skor. Det var söndag och vi skulle gå långt, så vi hade skor. När vi hade passerat Nynäsvägen ner mot Folkets Hus såg vi kön. Kön med likasinnade. Vi ökade takten så att vi skulle få bra platser inne på bion. Så långt fram så möjligt. Eller på balkongen. I kön på trappan så pratades det mycket om filmen. Nån hade en brorsa som hade sett den inne i stan för ”flera veckor sedan” och kunde handlingen mer eller mindre utantill.

Vi kommer fram till kassan och Lennart köper våra biljetter. I dörren in till biosalongen står Nils Listam, Folktes Hus föreståndare, och river biljetter. Halva biljetten kvar. Den skulell man ha och vissla med. Nu tar vi oss fram till de bästa platserna som vi kan hitta. Vi läger ifrån oss jackorna och styr stegen mot godiskön. I den lilla kiosken sitter farmor Nordberg (Kent, Tommy och Pias) och säljer godis. Två askar Viol och två Käck. Så får det bli.

Salen fylls på och ljuset släcks ner. Nu blir det reklamfilm. Halva nöjet. ”Ta en tulo”. SFs reklamfilms folk har verkligen oss smågrabbar i sitt våld. När reklamfilmen är slut så dras draperiet igen och vi väntar på huvudföreställningen. Det är nu det händer. Det är nu allas blickar är riktade mot mitten av duken, bakom draperiet. Det är nu detta slitage uppstår. För på mitten av draperiet är tyget något ljusare. Det är som en yta på ca en kvadratmeter som är lite sliten. Lite ljusare. Vi inbillar oss att det är av allt vårt stirrande. Alla stirrande blickar innan filmen ska börja. Av all denna energi så har draperiet slitis. Blivit ljusare.

Än idag har jag ingen bättre förklaring. Många småknoddars förväntningar innehåller mycket energi. Nog för att slita lite på ett draperi.

På vägen hem till Midgårdsvägen fäktas vi. Errolf Flynn gestaltas längs grusvägarna. Jag antar att lekarna de närmaste timmarna, dagarna, inspireras av denna film. Alla vill vara ombord på Slaghöken. Alla vill vara hjältar.

/ Typografborg

Annonser