Året kan ha varit 1964. Filmen kan ha varit Slaghöken. Stegen ner till till Fokets Hus gick med bestämda steg. Här skulle ses på film. Här skulle upplevas något stort. Min bror Lennart hade säkert fått förmaningar från både morsan och farsan -”håll reda på lillbrorsan nu” ”håll honom i handen hela vägen”.
Som jag minns det gick vi, över Runstensskolansskolgård, vidare Källvägen ner. Förbi trädgårdar. Med knarrande grus under våra skor. Det var söndag och vi skulle gå långt, så vi hade skor. När vi hade passerat Nynäsvägen ner mot Folkets Hus såg vi kön. Kön med likasinnade. Vi ökade takten så att vi skulle få bra platser inne på bion. Så långt fram så möjligt. Eller på balkongen. I kön på trappan så pratades det mycket om filmen. Nån hade en brorsa som hade sett den inne i stan för ”flera veckor sedan” och kunde handlingen mer eller mindre utantill.
Vi kommer fram till kassan och Lennart köper våra biljetter. I dörren in till biosalongen står Nils Listam, Folktes Hus föreståndare, och river biljetter. Halva biljetten kvar. Den skulell man ha och vissla med. Nu tar vi oss fram till de bästa platserna som vi kan hitta. Vi läger ifrån oss jackorna och styr stegen mot godiskön. I den lilla kiosken sitter farmor Nordberg (Kent, Tommy och Pias) och säljer godis. Två askar Viol och två Käck. Så får det bli.
Salen fylls på och ljuset släcks ner. Nu blir det reklamfilm. Halva nöjet. ”Ta en tulo”. SFs reklamfilms folk har verkligen oss smågrabbar i sitt våld. När reklamfilmen är slut så dras draperiet igen och vi väntar på huvudföreställningen. Det är nu det händer. Det är nu allas blickar är riktade mot mitten av duken, bakom draperiet. Det är nu detta slitage uppstår. För på mitten av draperiet är tyget något ljusare. Det är som en yta på ca en kvadratmeter som är lite sliten. Lite ljusare. Vi inbillar oss att det är av allt vårt stirrande. Alla stirrande blickar innan filmen ska börja. Av all denna energi så har draperiet slitis. Blivit ljusare.
Än idag har jag ingen bättre förklaring. Många småknoddars förväntningar innehåller mycket energi. Nog för att slita lite på ett draperi.
På vägen hem till Midgårdsvägen fäktas vi. Errolf Flynn gestaltas längs grusvägarna. Jag antar att lekarna de närmaste timmarna, dagarna, inspireras av denna film. Alla vill vara ombord på Slaghöken. Alla vill vara hjältar.
/ Typografborg
juni 13, 2012 at 7:55 f m
Har också varit där men året var snarare 1954. Vi grät över Barnen från Frostmofjället.
Hälsningar
Kerstin
juni 13, 2012 at 9:47 e m
Jag undrar när bion startade egentligen..?
juni 13, 2012 at 1:56 e m
Hur många filmer har man inte sett där nere. Jag minns Jompa (eller var det Svempa) som satt längst bak och såg filmen gratis. Han hade nämligen varit nere i Handens gamla stationshus och hämtat rullarna och som tack för hjälpen såg han filmen gratis.
Det var lite speciellt när det var söndag eller onsdag – då gick det ett lämmeltåg med ungar och senare tonåringar till Folkets hus. Man kan verkligen säga att ”Alla var där”.
Jag minns en gång under slutet av min matinéålder när brorsan och syrran – Dennis och Sussie – som var något äldre, kom in på De Tre Musketörerna – eller var det MyLadys Återkomst?? Nåja … vi vädjade och vädjade … men listam var omutlig. Med tårfyllda ögon och släpande steg fick jag traska hem till Midgårdsvägen – ensam.
Men året efter så var det fritt fram och allt var glömt.
Tommy S
juni 13, 2012 at 3:49 e m
Folkets Hus kommer man allt ihåg. Jag hade en klass kompis som bodde granne med det Leif Järgefeldt hete han.
Kentha (Isaksson) Ringemur
juni 13, 2012 at 9:46 e m
Leffe känner jag också – han hade ju verkligen nära till bion.
juni 14, 2012 at 7:43 f m
Leffe är det klart att man minns. Han var väl en av hörnpelarna i Fire med Bosse på bas? Tommy Nilsson?? på trummor och även Stanley Björk…nånting på trummor ibland (lirade inte han i nåt som hette Tears sen?). Yngve Hammarvald var väl leadguitar och Christer Ankarlid hoppade väl in på congas om jag minns rätt.. De hade i alla fall många spelningar på Vikingagården.
juni 14, 2012 at 7:44 f m
Tommy kallades väl vanligtvis ”Proffe”??
juni 14, 2012 at 8:40 f m
Arne Öhrström icke att förglömma 🙂
juni 25, 2012 at 12:06 e m
Alla Åsa nisse filmer såg jag där