Solen väcker mig. Jag kikar upp och ser att brorsan fortfarande sover. Svänger benen över sängkanten. Reser mig upp och går fram till fönstret. Ute på gården är det tomt på ungar. Drar på mig shortsen. Tar tröjan över huvudet. Så där ja. Nu är jag redo att möta dagen.

Om man vill gunga på Midgårdsvägen gäller det att vara uppe tidigt. De fyra gungor som finns används flitigt. De är slitna. Kedjorna, som gungorna hänger i, är lena av alla barnhänder som hållit hårt i dom under alla gungäventyr.

Snabbt så springer jag ner för trapporna. Varje trappa i två till tre stora kliv. Jag håller i mig i ledstången och tar längre och längre kliv. Trappans svala golv känns skönt mot mina nakna fötter. Ner till porten. När jag slår upp porten så får jag solen rakt i ögonen. Asfalten är redan varm. Jag småskuttar upp mot gungställningen. Inga andra ungar i sikte. Jag är först och jag ska gunga.

Härligt. Jag hoppar upp på en av gungorna och börjar ta fart. Ut med benen, in med benen. Så där ja. Äntligen igång.

Efter en bra stunds gungande så är det dags att hoppa. Jag tar mig upp stående och håller balansen. Nu ökar jag farten och det är dags att hoppa. Ett och två så så… ett för mig jättehopp och jag landar i sanden. Jag sopar av mig sanden och tar mig upp på gungan igen. Det gäller att ha så mycket gungtid som möjligt innan gården fylls på av ungar. Innan gungtiden ska fördelas. Just nu. Nu jag är ensam. Jag och min gunga.

/ Typorafborg